Jag har flyttat galet många gånger i mitt liv. Under min tid i Stockholm så flyttade jag 13 gånger på 17 år. Vissa ställen var förstås bara mellanlandningar tills dess att det dök upp en mer varaktig lägenhet, alla i andra hand förstås. Förutom den sista. Via bostadsförmedlingen fick jag ett förstahandskontrakt till mitt ultimata boende. Ett litet rött hus mitt i stan. En statarlänga i Vanadislunden. För första gången i mitt liv så inredde jag mitt boende med allt jag ville och hade råd med, vilket inte var så mycket eftersom jag pluggade, men allt var liksom äntligen görbart. Lägenheten var min, jag kunde göra vad jag ville, stanna så länge jag ville. Jag älskade alla 34 kvadratmetrarna och njöt av den lilla lägenhetens stadsljud och kvitter från fåglar på samma gång. Friheten den gav mig och mina katter som sprang in och ut som dom ville. Det var en bra tid, en lycklig tid och det var hemma. När jag flyttade därifrån så flyttade jag ändå med lätt hjärta. Jag flyttade till mitt första hus i Bispergshyttan.
När jag flyttade till gården för snart åtta år sedan så var jag fast övertygad om att jag äntligen hade hittat mitt for ever home. Jag blomstrade och njöt av övertygelsen att jag inte längre behövde leta efter något som var bättre, låg bättre eller hade bättre förutsättningar för alla mina kommande drömmar och projekt. Till min pappa yttrade jag orden: – Här kommer jag att bo tills jag dör.
Det blev inte så. Efter separation från sambo stod jag ensam med allt arbete och ansvar, och efter ett par år ensam på gården blev jag tvungen att böja på nacken och erkänna mig besegrad. Arbetet med att hålla gården i skick och tillika hålla hyresgäster nöjda gjorde hela mitt liv fullständigt bakbundet. Jag började känna att jag inte ville vara hemma och sakta men säkert tog den känslan över. Den tog över lyckan att se berget Jätteklacken genom köksfönstret, glädjen över lyktorna som lyste upp växthuset på kvällarna, den friska luften, de allestädes närvarande korparna och knastret från vedspisen till morgonkaffet i älskade lillstugan. Så efter mycken vånda och besvär så kom jag till vägs ände och tog beslutet att det var dags att flytta ifrån MITT ställe på jorden.
Sånt är livet… Det går upp. Och det går ner. Och sen kanske det går upp igen.
Varje morgon vaknar jag nu återigen av stadsljud och faktiskt även av fågelkvitter, och varje morgon befäster jag riktigheten i mitt beslut. Det förnuftiga beslutet… Och varje morgon funderar jag över hur många det finns där ute just nu, som flyttar ifrån och inte till. Egna företagare precis som jag, som hamnat i Covidträsket där pengarna inte längre räcker, eller som förlorat sitt jobb på grund av samma anledning, eller som plötsligt står ensam och inser att ensam inte räcker.
Det är skillnad mellan att flytta till och flytta ifrån.