När jag bodde på gården så hade jag tillgång till ett växthus på 25 kvadratmeter, ett friland på 250 kvadratmeter, en åkerplätt på 200 kvadratmeter, 12 stycken pallkragar samt oräkneliga krukor som stod lite överallt. Odlingsmöjligheterna var i det närmaste oändliga. Inte nog med att jag hade all den ytan att odla på, jag hade även fri tillgång till diverse former av naturlig gödning. Jag kunde planera min odling i förväg och preparera odlingsytorna med rätt typ av gödning inför kommande gröda. Det gav strålande resultat. Inte på en gång förstås, innan allt föll på plats gjorde jag fel och sen gjorde jag fel igen och igen, men till slut förstod jag mig på jorden jag brukade och grödorna jag vårdade. Ganska snart efter att jag äntligen fattade vad jag behövde göra och inte göra för att få fram fina grödor, så flyttade jag. Till en lägenhet mitt i Falun.
Och där bor jag nu. Bristen på odlingsbar mark i en lägenhet är förstås total. Jag står nu handfallen på kvällar och helger och undrar vad jag ska ta mig till med all tid jag har över. Inget land som ska rensas, ingen bädd som behöver täckas med gräsklipp, ingen gräsmatta att klippa och inget som behöver panikvattnas i växthuset. Och ja, jag saknar förstås att stå med jord upp till armbågarna och fundera över hur jag bäst kliar mig på näsan utan att få jord i hela ansiktet, jag saknar att titta ut genom köksfönstret och fundera på vad jag ska plocka in för delikatess att laga mat på, jag saknar att vara ute på gården tillsammans med hunden som oxå älskar att vara ute, jag saknar att vara en del av det naturliga kretsloppet.
Det finns förstås saker jag inte saknar. Till exempel så saknar jag inte kålmal, för varmt väder, för kallt väder, för blött väder, för torrt väder, sniglar, kålfjärilar, fröätande myror och en uppsjö av andra småkryp, mögel i växthuset, rådjur som oxå älskar allt jag odlar, att gräva nya odlingsbäddar, att rensa, fröer som inte tar sig, hundens nedgrävda halvruttna ”godsaker” lite här och var, mygg på kvällarna, mm, mm – listan kan helt enkelt göras väldigt lång över saker jag inte saknar. Men trots det så , jo, visst är det så att jag saknar odlingen. Självklart har jag snart maxat balkongen med ätbart och i vardagsrumsfönstret trivs tomater, paprika och chili. Men det räcker liksom inte. Jag känner mig inte nöjd. Tycker till och med att det blir lite sorgligt att plocka dom där underbara sockerärtorna som växer så fint ute på balkongen av den enkla anledningen, att när jag plockat ihop så att det räcker till en sallad så är sockerärtorna slut, och det dröjer en vecka innan det kommit nya.
Eftersom problem är till för att lösas så har jag nu bestämt mig för att lösningen på bristen på odlingsbar mark i en lägenhet är en Kratkyodling. En Kratkyodling innebär att växterna står i en näringslösning med en luftspalt för den översta delen av rötterna. En mycket enkel odlingsmetod som inte innebär att jag behöver en massa tekniska prylar jag inte förstår mig på. Min aversion mot tekniska prylar genomsyrar varenda cell i min kropp och av den anledningen lär jag mig aldrig hur saker och ting funkar med tekniska prylar, så ju mindre av den varan desto bättre. Den stora frågan med det här projektet är hur många hyllmeter jag behöver? 10 meter ? 30 meter? Jag har ingen aning. Målet är förstås att bli självförsöjande på grönsaker året om. Att starta lite så där försiktigt är inte riktigt min grej. Jag har alltid haft svårt att göra något lite sådär lagom mycket. Jag tappar drivet att göra saker eller genomföra saker om det inte är riktigt svårt, om det inte är en utmaning. Som oftast startar nya projekt med vanlig hederlig nyfikenhet som sen ofta övergår till ett grävande i att ta reda på all fakta jag bara kan, förutsatt att projektet är tillräckligt tilltalande förstås. När jag hittat tillräckligt mycket fakta om ett nytt projekt så antingen förkastar jag hela idén eller så börjar jag tänka, hur svårt kan det va? Och där är jag nu. Hur svårt kan det vara att bli självförsörjande på grönsaker odlade inomhus? Det kan väl ändå inte vara så svårt?