Låt mig presentera Dr Watson aka Bubbis, Whatupson, Bulan, Pluppson, Fina killen, Fluffson, kärt barn har många namn. En ganska rejäl hund som är stadig i kropp och psyke. Han är min vapendragare sedan drygt 6 år tillbaka och han värmer mig genom långa promenader och bestämda åsikter som leder till dragkamp både mentalt och fysiskt men framför allt värmer han mitt hjärta.
Jag är ingen hundmänniska. Har aldrig varit. Jag har rent av tyckt väldigt illa om hundar. Anledningen till att jag ändå har hund är att det fanns allergi i familjen som förhindrade att jag kunde ha katt. Eftersom jag uppfattar livet som lite halvt utan katt, så letade jag således efter en hundras som var lite mer som en katt i psyket och hittade då rasen American Wolfdog. En storvuxen hund som är självständig samtidigt som den är extremt flockorienterad. Den tar hand om sin familj, sin flock. Det gör Watson, han tar hand om alla som han uppfattar som sina. Om han befinner sig i ett stort sällskap så ser han alltid till att vara uppmärksam på den som är yngst i flocken. Han säger till oss vuxna när vi inte sköter vårt jobb med de som är yngst och han är alltid i närheten av de små för att kunna undanröja eventuella faror. Han är en klippa att luta sig emot.
När Watson kom in i mitt liv så kunde jag absolut ingenting om hundar. Jag kunde inte läsa hundar, visste inte vad som var farligt för hundar, visste inte hur man uppfostrar hundar, jag visste knappt vad en hund borde äta eller inte äta. Anledningen till att jag inte visste något om hundar var naturligtvis mitt genuina och totala ointresse för just hundar. Jag behövde alltså intressera mig för hundar och lära mig en massa saker och det snabbt eftersom man inte kan ha en självständig OCH ouppfostrad hund (katt) som mäter 82 cm i mankhöjd och väger 55 kilo.
Jag var alltså tvungen att förändra min inställning till hundar och även till hundägare. Jag tänkte först att det är ju en omöjlighet i sig för det här har ju tyckt och tänkt hela mitt liv, dvs illa om hundar och i viss mån även hundägare. Men sanningen var ju den att jag nu skaffat en hund som näst intill kunde fälla en älg och jag behövde ta ansvar för det. Jag var tvungen att se sanningen i vitögat och när jag gjorde det så blev det ganska snart tydligt att min inställning faktiskt inte var grundad på vare sig kunskap eller känslor. Den bara var. Något som jag bestämt mig för och sen hållit fast vid. – Jag har alltid sagt och tänkt så, alltså kommer det alltid att vara så…
Det svåra är inte att ändra inställning, det svåra är att se att man faktiskt håller fast vid en, att man har samma inställning som för 10, 20, 30 år sedan. Att man liksom bara låter saker vara som dom alltid varit. Tycka som man alltid tyckt. Det är ju ganska konstigt egentligen, att vi fungerar så, hänger kvar vid något gammalt fast världen runt omkring oss förändras i en rasande takt. Kanske beror det på okunskap, på rädsla, kanske är det lathet, eller kanske är det faktiskt ren dumhet? Svaret är förstås olika för var och en av oss. I mitt fall var det definitivt ren dumhet. Jag kan numer ganska mycket om hundar och det jag inte kan eller inte förstår, det tar jag reda på. Jag säger inte längre att jag inte tycker om hundar. Jag förstår och respekterar istället vidden av den enorma kärlek du kan ge och få av din hund. Det är en fin och upplyftande insikt, den berikar mitt liv.
Så älskar jag hundar nu? Nja, det är väl kanske att ta i, men jag älskar min stora teddybjörn Dr Watson.
